Muséeintendenten...

…på Fleischmannmuséet är nu återställd. Idag tisdag blev jag så äntligen opererad i mitt knä. (Trasig menisk). Jag tänkte här återge lite av vad jag upplevde idag. Det här skriver jag mer för min egen del och förstår att det kanske inte är av intresse för "Fleischmannbloggare”.

Min kära hustru skjutsade in mig till Ortopedkirurgen i Motala vid tiotiden. Jag hade tid 11.00 Efter att ha betalat 300:- i kassan så bar det av upp till våning 5, Dagkirurg.
Väl inne på avdelningen blev det till att byta om till en för dagen mera passande klädsel.
Vit ”långskjorta”, likaledes vita ”nätstrumpor” och över dem ett par blå plastsockor. Låste in mina egna kläder i skåp nr. 17. Tog nyckeln och mina kryckor och haltade åter ut i väntrummet för att vänta på kirurgen som skulle berätta lite av vad jag hade att vänta mig. Kirurgen hämtade mig och jag fick ligga upp på en säng, - ryggbedövning skulle användas, (”rys” låter otäckt”). Bedövningen beräknas sitta i c:a 3-4 timmar. Kirurgen ritade en pil på vänster ben, försiktighet är en dygd. Efter div. information så var jag fri att slå mig ner i väntrummet där hustrun fortfarande väntade.
En sjuksköterska hämtade mig för en kortare stunds information. Åter till hustrun med besked att före kl. 17.00 är jag inte klar. Vilket betydde att hustrun lika gärna kunde utgå.
-Vi ses älskling, lycka till

12.45 blev jag så hämtad in till operation. En febril aktivitet utbröt. EKG, dropp, syrgas, slangar, kablar och klämmor monterades både högt och lågt. Trots situationens allvar så var det en ”go” stämning i rummet. Jag menar, de var proffs allihop!!
13.15 kom så narkosläkaren och efter diverse ”tumult”…, -böj dig framåt eller kanske -ligg på sidan eller, -nåja. (Påpekas bör att jag väger c:a 120kg.) …så fick jag min ryggbedövning.
Det var onekligen något av det underligaste jag upplevt. Plötsligt försvann delar av mina ben, mina vader och tår, mitt underliv. Det spred sig en värme och ett pirrande genom benen.
Fick en känsla av att jag blev ingjuten i varm gips. Snacka om att gå ner i vikt!!
Kirurgen anlände, sade något och gick?

Det visade sig att han var klar och att klockan redan var 14.00

Jag märkte absolut inget av ingreppet som i alla fall tog nästan 45-minuter!!

Bort med alla slangar och kablar. –Tack för mig!

Färden gick nu vidare på operationssängen till en lyftenhet, där jag vinschades upp och blev placerad på ”min” säng. Färden gick vidare till ”uppvak” där nya elektroder och slangar tillfördes till den del av min halva lekamen som jag fortfarande förfogade över. Vid tretiden började jag känna en del av mina ben, men jag kunde fortfarande inte påverka dem själv.
Vid ett tillfälle lyfte en sköterska på mitt högra ben för att under detsamma placera en kudde.
Jag stirrade fånigt på benet som hon höll i, knepigt, det kan inte vara mitt ben? Det ligger nämligen fortfarande kvar i sängen, eller? Hjärnan spelade mig ett spratt. Jag såg att mitt ben var upplyft men kände till hundra % att det låg kvar i sängen.
Efter flera timmars ”övervak” hade jag så äntligen kontakt med hela min kropp igen, otroligt!!
Gissa om jag hade saknat den?
Straxt efter 17.oo fick jag kaffe och smörgås, vilken fest!! Jag hade inte ätit på ett dygn.
Efter fikat lånade jag en telefon och ringde till min kära hustru.
- Älskling, kan du komma och hämta mig?
Hon anlände c:a halv sju…!!!

Till ALL personal på dagkirurgen i Motala
vill jag härmed framföra mitt innerliga TACK!
Ni var helt underbara!